EUR-Lex -  61997CC0198 - SV - Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 26 januari 1999

Generaladvokatens förslag till avgörande

1 Kommissionen har i detta mål yrkat att domstolen skall fastställa att Tyskland inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 4.1 och 6.1 i rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten.(1) Kommissionen har hävdat att Tyskland har brutit mot direktivet genom att, i de gamla delstaterna
- inte vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av direktivet överensstämmer med de gränsvärden som har fastställts i artikel 3 i direktivet och
- inte ha utfört provtagningar på badvatten med minst den frekvens som har fastställts i bilaga till direktivet.
2 Direktivets syfte är att skydda kvaliteten på badvatten inom gemenskapen, med undantag för vatten för terapeutiska ändamål och vatten som används i simbassänger.(2) Med badvatten avses i direktivet allt rinnande eller stillastående sötvatten och havsvatten, i vilket badning är uttryckligen tillåten av de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat, eller badning inte är förbjuden och traditionellt utövas av ett stort antal badare.
3 Fysikaliska, kemiska och mikrobiologiska parametrar som gäller för badvatten anges i bilagan till direktivet. Artikel 3 i direktivet föreskriver:
"1. Medlemsstaterna skall för alla badplatser eller för varje enskild badplats fastställa de värden som skall gälla för badvatten i fråga om de parametrar som anges i bilagan.
Beträffande de parametrar för vilka inget värde anges i bilagan får medlemsstaterna avstå från att fastställa de värden som avses i första stycket i avvaktan på att förstnämnda värden fastställs.
2. De värden som fastställs i enlighet med punkt 1 får inte vara mindre stränga än de som anges i kolumn I i bilagan.
3. ..."
4 Artikel 4 i direktivet förskriver:
"1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten inom tio år efter anmälan av detta direktiv överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3.
...
3. Under särskilda omständigheter får medlemsstaterna bevilja undantag vad avser den tioårsgräns som fastställs i punkt 1. Skälen för sådana undantag, som grundar sig på planer för vattenvården inom det berörda området, måste meddelas kommissionen så snart som möjligt och inte senare än sex år efter anmälan av detta direktiv. Kommissionen skall undersöka dessa skäl i detalj och i förekommande fall lämna lämpliga förslag angående dem till rådet.
..."
5 Artikel 5 i direktivet föreskriver:
"1. Vid tillämpningen av artikel 4 skall badvatten anses uppfylla kraven i fråga om de relevanta parametrarna, om prover av detta vatten som har tagits på samma plats och med den frekvens som anges i bilagan visar att kraven i fråga om parametervärdena för ifrågavarande vattenkvalitet är uppfyllda
- i 95 procent av proverna för parametrar som motsvarar dem som anges i kolumn I i bilagan,
- i 90 procent av proverna i alla andra fall med undantag av parametrarna för 'kolibakterier, totalt' och 'fekala kolibakterier' där procentsatsen får vara 80 procent,
och om, i fråga om de 5, 10 eller 20 procent av proven som inte överensstämmer med värdena,
- vattnet inte avviker från de relevanta parametervärdena med mer än 50 procent utom för mikrobiologiska parametrar, ph och löst syre,
- efterföljande vattenprover tagna med statistiskt lämpliga intervaller inte avviker från de relevanta parametervärdena.
2. Avvikelser från de värden som avses i artikel 3 får inte beaktas vid beräkningen av de procentsatser som anges i punkt 1 när de orsakas av översvämningar, andra naturkatastrofer eller onormala väderleksförhållanden."
6 Enligt artikel 6.1 i direktivet skall de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna utföra provtagningar med minst den frekvens som fastställs i bilagan till direktivet.
7 Artikel 8 i direktivet föreskriver följande:
"Bestämmelserna i detta direktiv får åsidosättas
a) i fråga om vissa parametrar märkta (0) i bilagan vid exceptionella meteorologiska eller geografiska förhållanden,
b) om badvatten berikas på naturlig väg med vissa ämnen och detta orsakar avvikelse från de värden som föreskrivs i bilagan.
...
Om en medlemsstat åsidosätter bestämmelserna i detta direktiv skall den omedelbart meddela kommissionen detta med uppgift om skälen och den förväntade tidsperioden."
8 Enligt artikel 13 i direktivet skall medlemsstaterna fyra år efter anmälan av direktivet och regelbundet därefter till kommissionen överlämna en utförlig rapport om sitt badvatten och dess mest betydelsefulla egenskaper.
9 Artikel 12 i direktivet föreskriver slutligen att medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet inom två år efter dagen för anmälan.
I - Upptagande till prövning
10 Den tyska regeringen har hävdat att kommissionen bröt mot kollegialitetsprincipen när den beslutade att avge ett motiverat yttrande och att föra ärendet vidare till domstolen. Kommissionens beslutsfattande omfattas enligt artikel 163 första stycket i Romfördraget och artikel 16 i kommissionens arbetsordning i sin helhet av kollegialitetsprincipen. Kommissionens talan i detta mål skulle därför inte kunna prövas i sak.
11 Domstolen behandlade nyligen ett liknande påstående från Tyskland i ett annat rättsfall mellan kommissionen och Tyskland.(3) I det rättsfallet slog domstolen fast att kollegialitetsprincipen, vilken styr kommissionens verksamhet, baseras på kommissionsledamöternas lika deltagande i beslutsfattandet. Detta innebär att besluten bör beredas gemensamt och att alla kommissionsledamöter bör vara gemensamt politiskt ansvariga för alla fattade beslut. Domstolen tillade emellertid, att de formaliteter som måste beaktas för att kollegialitetsprincipen skall anses uppfylld varierar med hänsyn till beslutets art och rättsverkningar. Domstolen slog fast att ett motiverat yttrande, i motsats till exempelvis beslut om efterlevnad av konkurrensreglerna, inte slutgiltigt bestämmer en medlemsstats rättigheter och skyldigheter, eller ger några garantier för att ett visst uppförande är förenligt med Romfördraget. Ett motiverat yttrande ger endast kommissionen en rättighet, ej en skyldighet, att föra ärendet vidare till domstolen. Beslutet att föra ärendet vidare till domstolen förändrade inte heller i sig den rättsliga situationen. Domstolen kom till följande slutsats:(4)
"Av det ovan anförda följer att såväl kommissionens beslut att utfärda ett motiverat yttrande som dess beslut att väcka talan om ogiltigförklaring skall fattas gemensamt av kollegiet. Underlaget för besluten skall således vara tillgängligt för medlemmarna av kollegiet. Det är däremot inte nödvändigt att kollegiet självt fastställer lydelsen av de rättsakter som innehåller besluten och deras slutliga utformning.
I förevarande fall är det utrett att medlemmarna av kollegiet hade tillgång till samtliga uppgifter som de ansåg vara av betydelse då de den 31 juli 1991 beslutade att utfärda det motiverade yttrandet och den 13 december 1994 godkände förslaget att väcka denna talan.
Under dessa omständigheter skall det fastslås att kommissionen iakttog bestämmelserna om kollegialitetsprincipen då den riktade det motiverade yttrandet till Förbundsrepubliken Tyskland samt väckte denna talan."
12 Frågan blir därför om kommissionsledamöterna hade tillgång till den information som beslutet att utfärda ett motiverat yttrande och att föra ärendet vidare grundades på. På domstolens begäran har kommissionen gett in de handlingar som den hade tillgång till när beslutet att avge ett motiverat yttrande fattades. Som Tyskland har anfört, beskriver dessa handlingar endast mycket summariskt den påstådda överträdelsen. Det rörde sig emellertid om det slags handlingar som kommissionen i enlighet med sin praxis alltid får tillgång till. Denna praxis måste anses ha godkänts av domstolen i det ovannämnda rättsfallet.
13 Invändningen om rättegångshinder skall således lämnas utan bifall.
II - Prövning i sak
A - verträdelse av artikel 4.1 i direktivet
14 Kommissionen har hävdat att den information som presenterats av Tyskland i de årligen publicerade gemenskapsrapporterna visar att en stor del av Tysklands badvatten inte överensstämmer med direktivets föreskrivna gränsvärden. Till stöd för sitt påstående har kommissionen åberopat rapporten för 1995 års badsäsong, även om denna rapport avser tiden efter den 22 juni 1994 då det motiverade yttrandet avgavs. Kommissionen har härvid hänvisat till att den enligt domstolens rättspraxis vid talan enligt artikel 169 har rätt att åberopa "... förhållanden som antingen påtalats redan i de motiverade yttrandena, och som därefter bestått, eller som uppstått efter det att yttrandena avgivits, men varit av samma beskaffenhet som de i yttrandena åsyftade förhållandena och legat till grund för samma beteende".(5) Enligt rapporten för 1995 års badsäsong överensstämde 11,9 procent av de 446 havsvattensbadplatserna inte med de förskrivna gränsvärdena. 6,5 procent av dessa badplatser hade inte heller blivit föremål för tillräckliga provtagningar. Av 1 822 sötvattensbadplatser överensstämde inte 10,3 procent med gränsvärdena, och 42,5 procent hade inte blivit föremål för tillräckliga provtagningar.
15 I sitt svaromål har den tyska regeringen hänvisat till att kommissionens talan uttryckligen har begränsats till de gamla delstaterna, medan rapporten för 1995 års badsäsong som kommissionen har stött sin talan på, avsåg alla de tyska delstaterna. Dessutom var uppgifterna för år 1995 föråldrade och borde ha ersatts av de justerade uppgifter vilka finns tillgängliga i den databank för gemenskapen som sköts av en för kommissionen behörig myndighet. Den tyska regeringen har därför hänvisat till dessa justerade uppgifter i sitt svaromål, och kommissionen verkar inte ha haft något att invända mot detta.
16 Den tyska regeringen uppger att 1 770 badplatser i de gamla delstaterna omfattades av direktivets definition av badvatten. Enligt uppgifterna i databanken uppfyllde 180 (10,1 procent) inte direktivets krav. Kommissionen har hävdat att antalet badplatser som inte uppfyllde direktivets krav uppgick till 207 (och inte 180). Kommissionen har då lagt till tre badplatser i Baden Württemburg och 24 badplatser i Niedersachsen. I sitt genmäle har den tyska regeringen förklarat att dessa tillkommande 27 badplatser registrerades bland de 591 badplatser vilka inte hade blivit föremål för tillräckliga provtagningar enligt rapporten för 1995 års badsäsong. Först i rapporten för 1996 års badsäsong hade de hänförts till de badplatser som inte ansågs överensstämma med direktivet.
a) De 180 badplatser som enligt kommissionens databank inte överensstämde med direktivets gränsvärden för 1995 års badsäsong
i) Badplatser som påstås ha blivit felaktigt klassificerade
17 Den tyska regeringen har menat att 14 av de 180 nämnda badplatserna felaktigt förklarades stå i strid med direktivet. På fråga från domstolen har kommissionen svarat att dess information har byggt på uppgifter från den tyska regeringen och att denna inte försökte justera de lämnade uppgifterna i gemenskapernas databank. I genmäle har den tyska regeringen medgett att en av badplatserna korrekt hade förklarats vara en badplats som inte stod i överensstämmelse med direktivet (Itzehoe), men har vidhållit att de kvarvarande 13 badplatserna blev felaktigt klassificerade. Den tyska regeringen har också klargjort att den numera genom en skrivelse av den 25 augusti 1998 har begärt rättelse i databanken. Den tyska regeringen har slutligen anfört argument i syfte att skingra kommissionens tvivel rörande fem av badplatserna.
ii) Badplatser för vilka alla nödvändiga åtgärder sägs ha genomförts
18 Den tyska regeringen har i sitt svaromål hävdat att vad avser 85 badplatser föreligger ingen överträdelse av artikel 4.1 i direktivet. Enligt den tyska regeringen kan en överträdelse nämligen inte föreligga när en medlemsstat har vidtagit alla de åtgärder som kan krävas av den i enlighet med proportionalitetsprincipen.
19 För 46 av dessa 85 badplatser överskreds gränsvärdena endast en gång under år 1995 och inte alls under åren 1992-1994 eller under år 1996. Under sådana omständigheter framstår förbättringsåtgärder för vattenkvaliteten inte som rimliga. Kommissionen har invänt att för 10 av dessa badplatser som Tyskland har avsett har det varit fråga om ett flertal överskridanden av gränsvärdena eller otillräckliga provtagningar. Kommissionen har också bestritt Tysklands inställning att ett enstaka registrerat överskridande inte skulle kunna innebära en överträdelse av direktivet, eftersom artikel 4.1 ålägger medlemsstaterna en absolut skyldighet att uppnå ett resultat.
I sitt genmäle har den tyska regeringen bekräftat uppgiften att det för en badplats (Stein Neustein) var fråga om ett flertal överskridanden av gränsvärdena, men har vidhållit att gränsvärdena för de andra nio badplatserna inte överskreds under åren 1992-1994 eller 1996. I 45 fall förelåg alltså endast överskridanden under år 1995. Detta kan inte anses som en överträdelse av direktivet eftersom den tyska regeringen vidtog alla rimliga och behövliga åtgärder. Kommissionens inställning skulle innebära ett krav på hundraprocentig överensstämmelse. Artikel 5.1 tillåter emellertid en viss flexibilitet och skall ses som ett uttryck för proportionalitetsprincipen. På grund av den korta tyska badsäsongen på mellan 15 och 17 veckor förhindras Tyskland i praktiken från att kunna åberopa artikel 5.1. Provtagningar var fjortonde dag innebär maximalt nio prov per säsong. Ett enda överskridande skulle därmed betyda en avvikelse på mer än 10 procent.
20 Den tyska regeringen har hävdat att för sju av de 85 badplatserna kunde mer omfattande åtgärder inte vidtagas. Vattenkällan för fem av dessa badplatser låg bortom de tyska gränserna, med den följden att vattnet oavsett tyska åtgärder kom att överskrida gränsvärdena. Vad avser en annan badplats orsakades föroreningar av fåglar som lever i vattnet (och åtgärder fick inte genomföras som förstör dessa fåglars naturliga hemvist). Slutligen har den tyska regeringen ursprungligen hävdat att den primära orsaken till gränsvärdesöverskridandet avseende ett sjunde område (Hausen, Donau beim Campingplatz) hörde samman med geografiska förhållanden och att överskridandet därför var tillåtet enligt artikel 8 a. Den tyska regeringen har emellertid ändrat ståndpunkt i ett senare yttrande över kommissionens svar på en fråga från domstolen.
21 I svaromålet och i svaret på nämnda fråga har kommissionen bestritt Tysklands påstående om att de sex kvarstående badplatserna omöjligen skulle kunna åtgärdas. Kommissionen har anmärkt att för 1997 års säsong hade fyra av dessa badplatser förklarats överensstämma med direktivet, vilket vittnar om att det inte var fullständigt omöjligt att vidta förbättrande åtgärder. Beträffande de andra två områdena har kommissionen tillbakavisat den tyska regeringens påstående om att nationella åtgärder skulle vara meningslösa på grund av schweiziska reningsverk uppströms, dels då dessa reningsverk var av högsta kvalitet, dels då schweiziska föroreningar skulle försvinna i de vattenmängder som kommer från Rhen. Därtill har kommissionen hävdat att Tyskland alltid hade kvar möjligheten att förbjuda badning och ta bort områdena från listan över badplatser. Den tyska regeringen har genmält att det faktum att tre av områdena uppfyllde föreskrifterna i direktivet 1997 inte hade att göra med tyska åtgärder. Reningsverken i dessa områden togs nämligen i drift 1991 respektive 1994. Det har emellertid vitsordats att för det fjärde området moderniserades reningsverket 1996. Den tyska regeringen har ändock delat delstaternas uppfattning om att gränsvärdena inte överskreds under 1997 för detta område på grund av en förändring i storleken av fågelflockar. 1998 överskreds nämligen ånyo gränsvärdena för området. Vad avser de kvarvarande två områdena har de tyska reningsverken förbättrats och representerar den allra senaste teknologin. Ytterligare åtgärder kunde alltså inte vidtagas. Gränsvärdena överskreds emellertid inte så mycket att ett totalt badförbud skulle ha framstått som rimligt.
22 Tyskland har hävdat att för 32 av de 85 badplatserna överskrids gränsvärdena inte längre i dag, och det föreligger därför inte längre något brott mot artikel 4.1. Kommissionen har menat att det faktum att överträdelserna blev irrelevanta avseende sex av dessa 32 områden i och med att de under 1996 och 1997 avfördes från förteckningen över badplatser, och att tillståndet förbättrades för de andra 26 badplatserna under 1996, inte föranleder annan bedömning än att en överträdelse har ägt rum. Relevant datum för att fastställa en överträdelse mot ett fördrag är i princip det datum då kommissionen avger sitt motiverade yttrande. Om en överträdelse fortgår kan tvisten utökas till att omfatta även omständigheter som inträffade efter det att ett motiverat yttrande avgetts. I anledning av det anförda har kommissionens ärende vid domstolen utgått från 1995 års säsong, vilket Tyskland ej heller har framställt invändningar mot. Ärendet har däremot inte omfattat senare säsonger, vilka därför inte skall beaktas.
iii) Badplatser som inte står i överensstämmelse med gränsvärdena
23 Efter att ha kommit fram till att någon överträdelse av artikel 4.1 alltså inte förelåg avseende de ovan nämnda 85 badplatserna, har den tyska regeringen gjort gällande att de återstående 81 badplatserna (4,5 procent) vid vilka gränsvärdena överskreds under 1995 inte var tillräckligt betydande för att kunna komma till slutsatsen att Tyskland inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktivet. I ett yttrande har Tyskland senare ändrat siffran till 82 badplatser och därvid även inkluderat Stein Neustein.
b) Bedömning
24 Enligt min mening står det klart att kommissionens talan bör bifallas. Det är för det första ostridigt att Tyskland inte har uppfyllt de gränsvärden som fastställts i direktivet avseende 84 av badplatserna (de 81 av Tyskland nämnda plus Stein Neustein, Itzehoe och Hausen, Donau Beim Campingplatz). Därtill kommer de 32 områden vilka överskred gränsvärdena under år 1995 och tidigare, men därefter ej längre kom att definieras som badplatser eller för vilka tillståndet sedermera rättades till. Även om den egentliga tvistefrågan fastställs innan ärendet förs vidare till domstol, har kommissionen, som jag tidigare har anmärkt,(6) när fråga är om upprepade överträdelser rätt att utvidga tvistefrågan till att omfatta även omständigheter som inträffar först efter det att ett motiverat yttrande har avgetts. Följaktligen har kommissionens talan vid domstolen byggt på den senaste informationen angående badplatserna, nämligen 1995 års rapport, även om kommissionens motiverade yttrande av den 22 juni 1994 angående kvaliteten för badvatten i de gamla tyska delstaterna baserades på rapporter för år 1993 och tidigare. Det faktum att en viss överträdelse sedermera upphörde, antingen genom att områdena avfördes från förteckningen över badplatser eller att tillståndet åtgärdades, förändrar inte bedömningen av att en överträdelse ändock har inträffat.
25 Det är därför klarlagt att 116 badområden i de forna delstaterna stod i strid med de fastlagda gränsvärdena. Detta skulle i sig räcka för att kunna fastställa att Tyskland inte uppfyllt sina skyldigheter, utan att behöva pröva de återstående tvistiga områdena. Vid en talan enligt artikel 169 i Romfördraget är det, som kommissionen har gjort gällande, inget försvar för en medlemsstat att en överträdelse har varit obetydlig eller av mindre beskaffenhet. Domstolen har konsekvent uttalat att en talan enligt artikel 169 har ett ändamålsenligt syfte och att kommissionen efter eget skön avgör om det finns skäl för att föra en sådan talan.(7) Enligt min mening har kommissionen under alla omständigheter haft starka skäl att föra talan om de ovan nämnda överträdelserna.
26 Det är vidare klarlagt, som kommissionen har hävdat, att ett misslyckande att hålla sig inom gränsvärdena under en enstaka säsong, också utgör en överträdelse mot direktivet vad avser dessa 45 badplatser. I motsats till vad den tyska regeringen har hävdat är medlemsstaterna enligt direktivet, förutom vid specifikt föreskrivna möjligheter till undantag, skyldiga att uppnå ett resultat och inte endast att genomföra förnuftiga åtgärder. I målet kommissionen mot Förenade kungariket(8) förklarade domstolen:
"Enligt artikel 4.1 i direktivet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvattnen överensstämmer med de gränsvärden som fastställts i enlighet med artikel 3 inom 10 år efter delgivningen. För att medlemsstaterna skall kunna uppfylla detta krav är perioden längre än den period inom vilken direktivet skall införlivas med nationell rätt, vilket enligt artikel 12.1 skall ske inom tre år från delgivningen.
De enda tillåtna undantagen från skyldigheten i artikel 4.1 i direktivet är vidare de som anges i artiklarna 4.3, 5.2 och 8 i direktivet, vilkas innehåll har återgivits ovan. Av detta följer att direktivet ålägger medlemsstaterna att tillse att vissa resultat uppnås och att de utöver dessa undantag inte kan åberopa några särskilda omständigheter för att motivera att de inte uppfyller denna skyldighet.
Förenade kungarikets argument om att ha genomfört alla åtgärder som varit rimliga kan följaktligen inte utgöra giltigt skäl för att frångå den skyldighet som direktivet och i vart fall dess bilaga ålägger medlemsstaterna i fråga om kvaliteten på badvatten."
27 Den tyska regeringen har inte gjort gällande att någon möjlighet till undantag i direktivet skulle ha varit tillämplig för de aktuella områdena. Härav följer att misslyckandet att hålla sig inom gränsvärdena under år 1995 för dessa 45 områden utgör en överträdelse av direktivet, liksom de ovan nämnda mer varaktiga överskridandena.
28 Tyskland har hävdat att det, på grund av landets korta badsäsong, i realiteten ställs krav på hundraprocentigt iakttagande av gränsvärdena, eftersom en enstaka avvikelse skulle leda till ett överskridande av de gränsvärden som fastställts i artikel 5. Jag finner inte resonemanget övertygande. För det första skall enligt artikel 5.2 de avvikelser beaktas vid beräkningen av procentsatserna för prover som orsakas av översvämningar, andra naturkatastrofer eller onormala väderleksförhållanden. För det andra uppställer direktivets artikel 6 och dess bilaga endast den minsta frekvens med vilken provtagningar måste utföras. Ingenting har alltså hindrat Tyskland från att genomföra fler mätningar och därigenom kunna minska det procentuella antalet ogynnsamma mätresultat. Det får slutligen också hållas för visst att Tyskland och de övriga medlemsstaterna måste ha beaktat de relativt korta badsäsongerna i norra Europa när de formulerade gränsvärdena för direktivet.
29 Kommissionen har hävdat att ytterligare 27 badplatser inte uppfyllde direktivets krav enligt uppgifterna i databasen, medan Tyskland har menat att dessa områden upptagits i rapporten från år 1995 under rubriken otillräcklig provtagning. Då det emellertid redan står klart att Tyskland har brutit mot direktivet avseende 161 områden, finner jag det inte nödvändigt att närmare analysera dessa 27 områden. Ej heller behöver jag yttra mig om de sex områden för vilka Tyskland har hävdat att mer omfattande åtgärder inte kunde vidtagas. Likaså anser jag det onödigt att pröva de 13 områden som den tyska regeringen har hävdat registrerats felaktigt i databanken. Vad avser dessa sistnämnda områden skall emellertid anmärkas att en överträdelse måste anses svår att påvisa då kommissionen har byggt sin talan på information från den tyska regeringen, vilken information denna regering numera - utan någon invändning från kommissionen - har hävdat vara inkorrekt.
B - Brott mot artikel 6.1. - otillräckligt antal utförda provtagningar.
30 Den tyska regeringen har i sitt svaromål hävdat att, även efter ett flertal justeringar av uppgifterna i rapporten från år 1995, 591 badplatser har kvarstått vid vilka ett otillräckligt antal provtagningar har utförts. Den har därför medgett att den har brutit mot artikel 6.1.
Förslag till avgörande
31 Domstolen bör enligt min mening:
1) fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 4.1 och 6.1 i rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten
i) genom att i de tyska delstaterna inte inom tio år efter anmälan av detta direktiv vidtaga de åtgärder som har varit nödvändiga för att säkerställa att kvaliteten på badvatten överensstämmer med de gränsvärden som har fastställts i artikel 3 och
ii) genom att inte ha utfört provtagningar med minst den frekvens som har fastställts i bilaga till direktivet,
2) förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.
(1) - EGT L 31, 1976, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 3.
(2) - Artikel 1.1.
(3) - Dom av den 29 september 1998 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland, REG 1998, s. I-5449.
(4) - Punkterna 48-50 i domen.
(5) - Dom av den 22 mars 1983 i mål 42/82, kommissionen mot Frankrike (REG 1983, s. I-1013; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 20.
(6) - Punkten 14 ovan.
(7) - Se till exempel dom av den 21 mars 1991 i mål C-209/89, kommissionen mot Italien, (REG 1991, s. I-1575).
(8) - Dom av den 14 juli 1993 i mål C-56/90, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1993, s. I-4109), punkterna 42-44. Se också dom av den 12 februari 1998 i mål C-92/96, kommissionen mot Spanien (REG 1998, s. I-505), punkterna 28 och 29.


Full & Egal Universal Law Academy